Hörneå bys hemsida www.becken.se
Sågen i Håknäsbacken
Becken-Webben startade hösten 2008 som en traditionell ”hemsida” med syfte att tjäna och beskriva byn och dess invånare. Ämnen för olika artiklar och även släktband tangerade närområden och stegvis utökades intressesfären mot det närbelägna Hörnefors och dess industrier (Bruket och Hörnefors Fabrik), och under senare år även angränsande byar.
Dessutom har olika vandringsreportage bidragit till vidgade vyer, detta då Skribent och Redaktör blivit trött på alla lokala vägar och stigar i Hörneå och Hörnefors man vandrat på i ett oändligt antal mil. Besökare av Becken-Webben har säkert noterat hur grannbyarna Öre, Håknäs och Långed fått uppmärksamhet. Dessa byar ligger utmed Öreälven och dess intressanta broar.
Håknäsbackens har samröre med Hörnefors och dess sulfitfabrik i regi av Mo och Domsjö AB. Snarare bidrog Mo och Domsjö till att lägga ned sågen i Håknäsbacken, vilket berättas om nedan. Text och några bilder som refereras har Västerbottens Museum som upphovsman. Informationstavlorna benämns "Bruksleden 2010". Återgivna foton är äldre än 70 år, och därmed har gräns för upphovsrätt passerat.
Bild 1. Håknäs sågverk under 1890-talet. Uppe på höjden ses en större byggnad som idag är riven, dåvarande sågverkets kontor. Foto: informationstavla Håknäsbacken.
Det berättas, att vattensågen i Håknäsbacken var ett av länets fyra största vid mitten av 1800-talet. Håknäs finbladiga sågverk anlades 1761. Det var två köpmän från Umeå, Olof Biur och Erik Modig, som var initiativtagare. Här kan Skribenten tillägga att Olof Biur även var initiativtagare till den manufaktursmedja som anlades i Hörnefors 1775 och som sedermera blev Järnbruket Hörneå Aktiebolag.
Bild 2. Samma bild som ovan, men förstorat på såghuset. Notera byggnaden på höjden, som står snett bakom kontorshuset i bild 1. Denna byggnad benämns som den "äldre herrgården". Den sägs ha blivit ombyggd och tjänat som arbetarbostäder. Denna byggnad kvarstår än idag, som herrgården.
På 1830-talet köptes sågen av Erik och Gustav Häggström, som del av deras omfattande handelsimperium. Häggström anlade även ett mönsterjordbruk i Strömsör. Häggström drev skeppsfart och skeppsvarv i byn Kylören strax norr om Håknäsbacken. Där låg även sågverkets lastageplats.
Bild 3. En målning från mitten av 1800-talet, med ett motiv från nedströms Håknäsforsen. Detaljer i målningen är stiliserade, och det känns oklart hur verklighetsförankrade dessa är.
Häggströms handelsimperium sviktade under ångmaskinen som drivkälla, och både vattensåg och segelfartyg blev omoderna. Håknäs sågverksaktiebolag köptes 1889 av Mo och Domsjö AB, Frans Kempe. Vattensågen lades ned och ersattes av en betydligt större ångsåg på Norrbyskär. Den sista stocken i Håknäs sågades 1895.
Bild 4. En annan målning av Håknäsbackens sågverk. Även här tycks detaljerna vara stiliserade, med oklar verklighetsförankring. Förvisso känner man ingen herrgård och sågverkets kontor men landskapet är tillplattat.
Sågverket var modernt då det byggdes 1761. Den finbladiga sågtekniken var en nyhet, med tunna ställbara sågblad i ramarna och därmed kunde olika dimensioner sågas samtidigt ur stocken och med större effektivitet. De äldre grovbladiga sågarna kunde ha över en cm tjocka blad och gav brädor som var ”ludna som björnar”, berättas. Dessa sågverk ägdes ofta av bönderna som sågade efter husbehov. Även här i Håknäsforsen fanns ett tidigare grovbladigt sågverk.
Ägarna fick 1761 privilegier för två sågramar och rätt att avverka tusen träd årligen från skogar i Lycksele, som flottades nedströms Öre älv. Staten stöttade anläggandet av finbladiga sågar genom att tilldela dem statlig skog. På detta sätt ökade den svenska virkesexporten.
Bild 5. Ett fundament till det gamla sågverket från 1760-talet, berättas på en informationstavla. Till vänster tycker man sig se ett dike, som kanske antyder en kanal för vattenhjul och därmed ett fundament till stödlager. I övrigt tycks det mesta vara rivet på platsen. Till höger ses Redaktör Lena Lindholm.
Den första sågen hade två dubbla ramar med totalt 11 sågblad. I denna sågades 5 stockar i timmen om 14-fots längd (4.2 meter). Årsproduktionen på 1780-talet var 2000 tolfter (cirka 24000 brädor). Virket flottades ned till lastageplatsen Kylören, där det skeppade vidare ut i Europa.
Bild 6. Öre älv med rester av dammanläggning, fotat från västra (södra) sidan av älven. På höjden ses herrgården i Håknäsbacken.
Vattensågarna var i regel inte i drift året runt. Det berättas att fem månader var en vanlig driftstid. Man kan föreställa sig flera begränsande faktorer, bland annat is på vintern och begränsat vattenflöde på sommaren. Dessutom måste flottningssäsongen ha påverkat tillgången på sågtimmer.
Ett samhälle byggdes upp kring sågen. Som mest arbetade ca 70 personer på sågen, även om en annan informationstavla anger 120 personer. Till familjer uppfördes bostäder och en skola. Skolan tillkom redan år 1845. Mer historia kan läsas på Håknäs egen hemsida.
Gunnar Engström, 2020-04-13
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se